Boken är klar
Jag och redaktör-Klara har pillat i korrekturen med minutiös precision de senaste dagarna, skickat en pdf fram och tillbaka som hetssms:ande tonåringar (eller snapchattar de? ingen aning). Och nu. Är. Boken. Klar. Den är KLAR! 🎆🎇🎈🏆📙🐯 KLAAAAAAAAR!!!
Texten, omslaget, den tjusiga författarfliken på mig längst bak, KARTAN. Vita Tigern blir så fin, så väldigt fin. Så fin att det känns som små pirrningar av lycka i magen, och ibland flammande värk. Jag menar, titta bara på bokryggen! (!!!) Fin, tjock, god!
Det kommer vara nåt alldeles särskilt att få hålla just den här boken i mina händer. Den är som ursprunget av min författardröm, så som den blev till när jag var fjorton år och skrev fantastik tillsammans med min bästa vän, ritade egna kartor, målade egna omslag ... ah. Cirkeln är sluten. Jag är tillbaka.
Sen får vi hoppas att boken är läsvärd, också. Men det är den. Det måste den vara.
För att fira att boken nu går till tryck, här är första blogginlägget under etiketten Vita Tigern, 5 mars 2014:
... och gör andra = prokrastinering. Lär er ordet, kära kamratskrivare. Det kommer på ett eller annat sätt att alltid finnas i era liv.
Idag ska jag exempelvis bokföra och planera skrivkursen på Folkuniversitetet. Istället ser det ut såhär hos mig:
Texten, omslaget, den tjusiga författarfliken på mig längst bak, KARTAN. Vita Tigern blir så fin, så väldigt fin. Så fin att det känns som små pirrningar av lycka i magen, och ibland flammande värk. Jag menar, titta bara på bokryggen! (!!!) Fin, tjock, god!
Det kommer vara nåt alldeles särskilt att få hålla just den här boken i mina händer. Den är som ursprunget av min författardröm, så som den blev till när jag var fjorton år och skrev fantastik tillsammans med min bästa vän, ritade egna kartor, målade egna omslag ... ah. Cirkeln är sluten. Jag är tillbaka.
Sen får vi hoppas att boken är läsvärd, också. Men det är den. Det måste den vara.
För att fira att boken nu går till tryck, här är första blogginlägget under etiketten Vita Tigern, 5 mars 2014:
När man ska göra saker
... och gör andra = prokrastinering. Lär er ordet, kära kamratskrivare. Det kommer på ett eller annat sätt att alltid finnas i era liv.
Idag ska jag exempelvis bokföra och planera skrivkursen på Folkuniversitetet. Istället ser det ut såhär hos mig:
Det här är egentligen en konfidentiell bild, men jag kan inte låta bli att dela med mig en liten bit, för jag är så löjligt nöjd och stolt (Kristoffer har varit med från första skiss till färdigställt verk, tvingats se mina framsteg, min stolhet, när jag struttat runt här hemma och beundrat mig själv)! Mest är nog pennornas förtjänst, dock. Aldrig jobbat med så jäkla bra pennor förut, det är ju sååå enkelt att göra snyggt! Det är som tusch, fast upplösligt. Så har man dragit ett streck och ångrar sig, kan man ta en annan nyans och gnugga ut det. Fungerar utmärkt för skuggning. Än så länge kör jag dock med olika grader av grått, som ni ser. Pennorna finns annars i alla slags nyanser, från tunnaste gul till mörkaste lila. Mitt märke heter Promarker och köptes på In-Ex vid Kopparmärra, Göteborg. Och som ni också ser, kikar två karaktärer fram. Det är mor och dotter i en bok jag tänker göra till mitt masterpiece. Den är alltså inte skriven, än. Och så klart inte heller antagen. Egentligen är väl bilden inte särskilt konfidentiell, alltså. Men den kan ju bli! Lär dock ta tid, eftersom boken för det första ska skrivas och bli ganska tjock, och för det andra fyllas med illos av den här kalibern, som tog typ en hel dag att färdigställa. Ändå! This is it. Min tänkta steampunk-serie, som nog inte blir en serie, utan en fet jävla bok. Mitt mästerverk. Mitt hjärta.
Nu jävlar.
Följ min resa, för nu har den börjat. Min steampunk-resa.
Det blir inga illustrationer i boken, som ni nog förstått. Men de finns kvar. Vem vet? Kanske en separat utgivning, om böckerna blir framgångsrika? Ja, det har varit en resa. Nu är den slut, och en annan börjar.
Kommentarer