Varje gång jag släpper bok dippar jag. Varje gång. Det är faktiskt anmärkningsvärt. Jag tänker att jag borde vänja mig snart, eller hitta ett bra sätt att hantera hela grejen på (inga recensioner, tråkiga recensioner, långa dagar/veckor av stiltje, känslan av att "inget hände", känslan av att ha lagt flera år på "inget hände"), men än har det inte hänt. Och jag ifrågasätter mitt yrkesval. Och jag undrar om det alls är värt att skriva vidare. Och jag får en kommentar på Instagram som helt ändrar min fokus: Min snart 14-åriga dotter läste ut #vitatigern idag och hälsar till dig att boken var superbra, kanske till och med den bästa boken hon läst någonsin :-) Jag skriver ju inte för recensenterna, inte egentligen, utan för ER , för MIG . Det är VIKTIGT . Inget man blir rik på, utan mitt bidrag till den här världen, mitt försök att ge tillbaka, min önskan om att fylla någon med nya tankar som, till slut, kanske leder till en positiv förändring. Kanske bara för e...