Jag har börjat fundera på varför jag så gärna och envetet behöver skriva, egentligen . Inte bara att det är så förbannat roligt och avskilt och lukrativt , utan vad det är med skrivandet som drar i varje liten del av mig. Och jag inser att det från allra första början handlat om defragmentering. Att jag, genom att skriva, lägger saker tillrätta inombords. Belöningssystemet har säkert också med saken att göra, inget hissnar så inombords som när en scen verkligen sitter . Dessutom förstår jag bäst genom att gestalta, leva mig in i, berätta - både mig själv och övriga världen. Jag behöver förstå, (vem behöver inte ?), först då kan jag känna frihet. Ah. Där har vi det: skrivandet är min totala frihet. Jag är Skytt, jag är liksom frihetsberoende. Och jag är rastlös, otålig - skrivandet är det enda jag aldrig tröttnar på. Kanske lider jag av en bokstav? Kanske lider jag av alla bokstäver? Skrivandet är min gränslöshet, min kanal för alla tankar och känslor. Jag blir grinig när jag int...