Christin Ljungqvist

Att vara gravid är inte svårt. Det är inte tungt, inte jobbigt, inte otäckt. I början mådde jag illa men jag kräktes inte. Jag har svårt att gå långa sträckor eftersom bäckenet mjukas upp inför födseln och jag kan få ont och bli trött - ibland, när jag legat på sidan och rör mig, kan det knäppa till i korsryggen. Dessutom kan jag äta vad jag vill, nästan, sova bra om natten, koncentrera mig på att skriva och läsa, och bära halvtunga till fjäderlätta saker - allt det här visste jag skulle hända, rentav mer därtill, så varför klaga? Säkert blir det mer och mer av allt ju större jag blir, men it is what it is, jag är glad ändå. Jag är så orädd jag kan vara. För rädsla låser upp kroppen och gör smärtan värre. Jag är totalt inställd på orädsla, på att det löser sig, på att jag inte kan göra nåt åt födselögonblicket nu så varför ens försöka, och tycker istället det ska bli sjuhelvetes spännande. Jag fyller mig med kämpaglöd och tillit till min egen kropp, går på vattenträning, gravidyoga och...

Jag har de senaste dagarna insett att det var väldigt, väldigt längesen jag skrev ordentligt. Som i skriva på bok. Senast jag skrev alls, men inte särskilt ordentligt, var 27 april - synopsis till bok två i min gaspunk-serie. Innan dess var det liksom i början av året! Men jag lider inte av abstinens än. Känner jag efter känns bara en längtan av, kittlande god, som ett sommarminne. Så jag tänker att jag spar min skrivenergi till grovredigeringen av Vita Tiger, som kommer från Ada Wester på Gilla Böcker nån gång i slutet av maj. Sen spar jag den vidare till skrivet av bok två som nog blir till hösten som tidigast, eller våren ...  Den här dök i vart fall på upp på en stolpe i Göteborg, fotad av min kollega:  Så himla kul!! Att böckerna jag redan skrivit fortfarande lever. Och jag har tre pocketar kvar av just Fågelbarn, funderar på att lotta ut dem. Eller ge dem till tre av er som är snabbast på att maila mig: info@christinljungqvist.se. Fågelbarn balanserar på ra...

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det här är ett jädrans bra inlägg av Lisa Bjärbo angående frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på. Här är en del av inlägget: I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är  hela  toppen på isberget av listan!   10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på: 1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om? 2. Vad är egentligen en vuxenbok? 3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker? 4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna? 5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa o...

Det här är bara så bra , s om ett Babel i podd-version, riktat mot vuxna om ung litteratur - jag SMÄLLLER AV! Kolla in, stöd programmet, höj läsandet och läsförståelsen hos våra barn! För genom att läsa får man ett rikt vokabulär, en större empatisk förmåga, bättre möjligheter i framtiden till jobb, vänskap, förståelse - jag skulle vilja dra det så långt att vore alla läsare skulle vi inte ha krig, vi skulle PRATA om saken istället. 

Jag har släppt lös mina boa-tankar och boa-känslor och nesting-cravings! Sånt som inte ens har med bebis att göra fixas, som ny tv-bänk - här är i vart fall en barnhylla mitt i vårt vardagsrum: Vi har hållit på hela långledigheten, skruvat, borrat, tvättat, flyttat runt och packat ner sånt som ska upp på vinden - trötta men väldigt glada. Barngarderob, fyndad på blocket.se! Hensvik heter den, från Ikea. I torsdags var det farmorskalas, i lördags var det grillning hos bästa vännen i hennes radhus i Lindome, i går, söndag, tog jag och Kristoffer en paus från röjet här hemma och körde runt Lygnern, fikade på Grindmossen, doppade tårna i det svinkalla vattnet. Där ute hade vi gärna bott, i nåt rött litet hus med vita knutar. Å andra sidan blir det långt till civilisationen. Men ibland lockar ett sånt liv, alltså. Det börjar kännas verkligt nu och många känslor bubblar i kroppen, både goda och ängsliga. Som att det blir sista 9 veckorna på säkert flera år innan jag och Kr...