Christin Ljungqvist

Någon som vet? Funderar på att göra det på Kulturnatta - i morgon. Kabusa Böcker har öppet hus från klockan 19-22 och det är tidsbokning på plats, tänkte ta mig dit efter jobbet. Shit, bara jag skriver det här drar det i fingrarna av nervositet. Någon som vet??? Hur gör man, vad ska jag säga? Jag har fem minuter på mig att pitcha och har aldrig pitchat i hela mitt liv, särskilt inte under tidspress. Det är knappt så jag kan stava till ordet. Stavas det så? Pitch/a?

Jonas Gardell är så rolig. Läser hans blogg så snart han uppdaterar. Särskilt det här blogginlägget. Hur som helst. Missläste en mening i hans blogg och tyckte att missläsningen på något sätt blev vackrare. Det stod: hur vi är försvinnande röster i ett dånande brus. Jag läste: hur vi är försvinnande röster i ett dånande hus. Genast filosoferade jag iväg, såg jorden som ett hus, och att vi alla lever i detta hus, tillsammans, och alla röster som ska rymmas i detta hus, hur de steg mot taket, pressades mot bjälkar och innerplankor, och liksom försvann. Vilken metafor.

Som Johanna Wistrand berättar på sin blogg skriver hon innan, eller under tiden som hon äter, frukost. Jag är likadan, och det fungerar på samma sätt för mig. Mina tankar är klarare innan maten, när jag är hungrig, när jag är tom. Sedan maler skrivandet på inom mig under återstoden av dagen. Har jag inte inlett min dag såhär känns det inte bra, helt enkelt. Så detta är min rutin. Baksidan med den sortens skrivande är att när man som jag skrivit klart ett manus, släppa vanan att slå på datorn på morgonen. Släppa vanan att ständigt vara effektiv inuti och ta varje tillfälle som ges till att fundera på sitt manus, lägga till, ta bort, ändra. Jag försöker stänga av min författarröst i huvudet nu, försöker tränga undan den med andra böcker. Det går faktiskt ganska bra. Till saken hör att författarrösten har stressat mig det senaste, tillsammans med brödjobb och annat. Det har blivit ångest av det hela, skaparångest, vilket ju är ett naturligt tillstånd för alla kreatörer men inte desto ...

Enligt Aftonbladet ska självbiografierna vara heta i höst. Det trodde jag redan att de var, självbiografier och sanna historier har på något sätt alltid tilltalat läsarna. Därför kan jag kanske, som författaraspirant till fiktiva självbiografier, hoppas på det bästa nu när jag valt att skriva ur första person. Eller räknas det inte om det är hittepå? Då måste jag kontra; är böcker någonsin helt igenom oäkta, oupplevda? Jag tror rentav att J.R. Tolkien var ute i skogen och slogs för sitt liv, åtminstone mot en jättespindel, eller att han någon gång upplevde att han höll hela världens öde i sin hand, om så inte i en ring.

Blärk. Låg koncentrationsförmåga. The pressure, oh the pressure. Fyra kapitel kvar, ska hon klara det? Ska det bli ett bra slut, eller kommer det för sent? För tidigt? Fel, rätt, rätt, fel? Jag har i alla fall min moleskine. Åh, så fin den är. Om jag bläddrar bland de fullklottrade sidorna känns det så gott, på något sätt. Bilden är lånad. Orkar inte använda min mobilkamera, så himla krångligt och okompatibelt med datorn.

Det viktigaste som finns, när man investerar så mycket av sin själ i något, är att vara rädd om det. Datorer idag är luriga, de kan infekteras av virus, bestämma sig för att självdö, bli utsatta för blixtattentat, spillas dryck på, bli lata och hålla upp "ERROR18990832" till sitt försvar, ni vet. Det händer. Även den bäste. Här är mina heta tips: USB. Ovärderligt. Mitt är gammalt och fuktskadat, dessvärre, rostigt rentav. Jag ska köpa ett nytt, och varför då inte passa på att skaffa ett fancy USB-smycke?? back-upp-program som heter Genie Backup Manager. Lite mer avancerat, och för detta krävs en domän, men på så sätt kan man spara upp sin bok på sin hemsida, och alltid ha den tillgänglig om datorn skulle krascha, var man än är. Lösenordsskyddat, givetvis. maila sig själv manuset. Då ligger det på mailen, dessutom med datumstämpel som i sig är en mycket viktig aspekt om det skulle hända att manuset blir stulet (vilket vi författaraspiranter lider stora risker att bli uts...

Ja, så är det. Jag trotsade mina inre dämoner och följde med Jenny Milewski till Bokmässan efter hennes och min fika med Marcus Priftis . Fikan var riktigt rolig och inspirerande. Vi tre ska bilda skrivgrupp tillsammans. Det ska bli respons, feedback, pepp, you name it. Skitkul! Det första Jenny och jag gjorde när vi nådde mässan var att ställa oss i olika köer, då ena var för dem med förköpta biljetter och den andra (och kilometerlånga) för dem som inte hade. Jag hade inte. Sedan fick jag leta efter henne bland havet av manetansikten. Fann henne vid Ordfronts monter, där John Ajvide Lindqvist intervjuades och signerade sin senaste bok. Därefter gick vi till Formas monter (snavande nära) där vi fann ingen mindre än Ernst Kirchsteiger (jag säger hans namn fel hela tiden, fel fel, Kirschstein tror jag, Kirsch och Flirsch och rysch och plysch!). Jenny hade en kollega som verkligen gillar honom, så det fick bli bokköp och boksignering (men ingen kram!!) där också. ...

Åh, det är riktigt gott på något sätt att skriva med riktig penna i en fin anteckningsbok! Nu har jag bockat av psykologen som ska korrläsa; lyckades få tag på samma person som för ett år sedan. Hon är villig att hjälpa mig igen, och jag är suuuperglad för det! Så lättad! Jag vill verkligen att allting ska stämma med manuset, så gott det bara går, innan jag skickar det till förlag denna gång, som är den sista (åtminstone för ett tag, säg, några ÅR). Har precis tittat på Disneys Robin Hood. Tycker Robin är lik min fästman, på något sätt. Hm...   +  = ?  

Kristoffer har naggat om de här moleskine-böckerna ett tag. Jag tycker de är för strama, gillar lite mer mönster och färg. Men så fick jag syn på hur vår arkitektvän Lars använde sin bok (med pluttriga små bokstäver och fina skisser), vilket gav ett autentiskt intryck av "gammal bok", i stil med Leonardo DaVincins skissböcker. Underbart inspirerande! Så jag köpte min första moleskine idag, svart, med tillhörande penna. Jag har skrivit ner de förlag som ännu inte bestämt tackat nej till vad jag kan tänkas komma på härnäst (och givetvis toppat listan med Damm förlag och Weyler förlag, my number ones) i en prydlig punktlista, sedan namnet på den lektör jag hört av mig till, och namnet på den psykolog (!) jag tänker använda mig av. Inte i privat syfte, utan för researchsyfte. Finns en del psykologer med i mitt manus och jag vill att det ska bli så bra som möjligt, så... Nu, alldeles snart, ska jag skriva mitt första skrivdagboksinlägg i anteckningsboken. Det känns liksom så, ja...

Lite piggare i huvudet och kroppen, och tidningen ViLÄSER ner i brevinkastet, har gjort den här dagen till en skrivdag! Manuset: 261 sidor Skrivklädsel: mystajts, myströja, Hello Kitty-socks!

... ska tydligen hjälpa mot knasiga magar. Värt att pröva. Lyckligtvis ligger mataffären nära.

... är så söt. Klicka på för större bild. Nu gör jag ett nytt försök till att sova. Jäkla magge... hjälper mjölk mot magknip, eller förvärrar det?

... är en skojig man :) modebloggarens "Vill ha!" är ju bara så... well, you really nailed it, Maccan! :D Kolla fler klipp här .

Nu uppdaterar jag: 11 kapitel kvar, uppskattningsvis en veckas jobb om jag får skriva varje dag, gärna heldagar. Känns så skönt att se slutet, även om början är rolig, och mitten bekväm. Jag vill hålla boken i min hand som en helhet, en enhet, en vara. Känna hela tyngden, bläddra bland sidorna. Det är en underbar känsla. Såhär ser min skrivhörna ut! C'est moi som har målat tavlorna på väggarna, jodå, så atteh... :) Jag har haft tända ljus hela dagen, det är SÅ mycket lättare att skriva då, som om elden bränner bort en del av grubblet.

Saken är den att jag skriver vid sidan av alla tankar, jo visst! Jag har bara glömt att berätta om det. Men jag skriver, skriver, skriver, tar varje chans jag får. Skrev hela dagen igår bortsett från kvällen, då jag och Kristoffer cyklade iväg och röstade och fortsatte cykla bort till ett par vänner för scones och te och valvaka, supermys! Och idag skriver jag, sedan jag vaknade vid tiotiden, och det går bra. Jag har 231 sidor manus än så länge, 14 kapitel kvar. Nära nu, känns skönt. Det är väl min måndag; skriv och tända ljus och päronkyckling till middag. Vad hittar ni på?

Jag suger på att läsa böcker utanför min semester. Ligger jag på en strand eller klippa iförd bikini och solglasögon går det ypperligt att läsa men nu har jag liksom varken tid eller lust. Och det är tråkigt. Jag önskar jag vore en bokmal. Kanske måste jag anstränga mig? Under semestern sköts det liksom av sig självt och jag går nog omkring och förväntar mig att läslusten ska komma som på stranden, på klippan, i hängmattan eller solstolen när jag sätter mig i soffan, eller lägger mig för att sova. En liten sida här eller där, jo visst, men jag hinner ju glömma bort vad jag läser, och jag har inte ens en bebis än. Tänk sen, när jag blir mamma, och ammar bort hjärnan? Hur ska det det då bli med mitt läsande? För att inte tala om mitt skrivande? Mitt litterära jag?

Dammsuga, kanske? Det är så retligt att inte kunna skriva varje vaken minut de dagar jag är ledig, liksom passa på när jag kan, utan istället svajar fokus och inspiration och lust. Ja, jag borde nog dammsuga. Det vore det bästa. Här är smutsigt och rörelse i kroppen skapar rörelse i hjärnan, har jag fått lära mig. Mmm, förlåt att jag tjatar, men Sias "My love" i hörlurarna får jag inte nog av. Önskar den inte förknippades med Twilight, att den var förknippningslös så att jag kunde paxa den till min bok när den blir film (OBS! NÄR! Ambition!). Dammsuga var det ja.

... att bli "nedslagen" och resa sig upp igen, gång efter gång. Jag tror inte att man kan bli en skicklig författare om man inte klarar av att radera hela kapitel, möblera om, stryka karaktärer, med andra ord göra ALLT för sitt MANUS, utan att man istället prioriterar sig själv och sin känsliga skaparsjäl och inte lär sig ett dugg. Skrivarkurser som stryker en medhårs är skit, skrivarkurser som ger rak, konstruktiv kritik är guld. Vill vi verkligen bli författare? Då måste vi våga slåss och ta snytingar. Det här är bara början. Tänk sedan, om vi inte tagit smällar, inte blivit nedslagna, och får vår första sågning i en rikstäckande tidning. Ouch.

Vill bara meddela att sidantalet på manuset nu är 200 a4-sidor, Garamond, 12pt, 1,5 radavstånd. 200 sidor rostig fågel. Det ni! Och så detta, gårdagens Kristoffercitat: "Idag ska jag faktiskt banka upp den där tavlan, SJÄLV." Alldeles själv? Han är för söt, min lille man.

Dissa, av svenska ordet dissekera? Hur som helst. Jag tänkte visa vad jag har lärt mig de senaste åren genom en demonstration och samtidigt visa hur oerhört mycket jag sympatiserar med förlagen. Jag vill passa på att be om ursäkt för det manus jag jobbar på nu och planerar att posta till er! Säkert har det sina brister, sin självgodhet, sin svåruthärdliga charm och jag vet hur det känns att med helt nya ögon (de blir ju sådär plågsamt nya efter några år, när man återplockar ett nerpackat manus från datorns inre och börjar läsa och FÖRFASAS) läsa ett manus som är SKIT. Vi författare är egoister. Så är det. Egoister. Och när vi tvagats och skrubbats och pytsats och målats, kan vi förhoppningsvis också ge någonting tillbaka till den mänsklighet och värld vi är en del av. Ja. Var var jag? Här har vi en gammal bit text: Jag jobbade på Bukärrsgården då, ett ålderdomshem i Särö, Hallands Län, söder om Göteborg, norr om mitt hem i Vallda. Tro mig, det var inte mer glamo...