Christin Ljungqvist

MARIAN KEYES ÄR TILLBAKA! Åh. Jag har saknat henne. Äntligen. Hon har bakat sig igenom sin depression. Hennes bakbok kommer i mars. Hennes nya roman kommer, tydligen, i höst. Så varm och god jag känner mig i bröstet. Jag var faktiskt orolig, på riktigt, för att hon skulle försvinna.

Det gäller att finslipa sina svar, märker jag, för frågorna poppar upp så snart man nämner att man gör någonting. Ovsett vad. Professionellt. Du om någon måste ju veta vad du sysslar med, right? Så. "Vad är det för bok?" "Det är en ung vuxen-roman om två tvillingsystrar som lånar sin pappas lägenhet, olovligt, under en virrig sommarmånad och kommer i kontakt med en skum grupp som sysslar med seanser. En grupp som letar efter en försvunnen liten flicka. Man kan kalla det för en nutida spökhistoria." Där satt den.

... råder jag alla er som skriver till att införskaffa ett par sådana här. Pronto. Jag menar nu. Trots att jag bara är 28 år känner jag hur kylan gör mig stel när jag sitter länge, och det är inte bra.

Nu har den lilla bubblan brustit, så att säga; jag har medverkat i min första, riktiga intervju! Det var hanna från bloggen Tonårsboken som hörde av sig med lite frågor, och idag finns intervjun att läsa på deras blogg . Tack tjejor, för att jag fick vara med! :)

Jag hade satt en fot utanför brödjobbets entré när min redaktör/förläggare Ada ringde. Hon hade tagit sig från Stockholm till Göteborg och väntade nu på ett kafé i närheten. Jag gick dit, hämtade och tog med henne till kafé Vanilj, min absoluta favorit i centrum, och där satte vi oss med kaffe och godsaker och pratade kring Kaninhjärta , en särskild sorts utlandsrättighet (...), omslaget och det handgjorda typsnittet mitt namn är skrivet i och det återkommande fablertemat (det är sååå fint, nu jäklar, kittlar det till i magen), pressbilderna från förra torsdagen (vi valde ut de två vi kommer satsa på, varav den ena var den där jag har en liksom djurisk blick, det ser ut som om jag i nästa sekund bet stackars Ola, liksom :) och Bokmässan. Hon berättade om olika människors reaktioner på boken (som var oväntat positiva, men så försöker jag också ha låga förväntningar för att inte bli besviken) och peppade mig i största allmänhet (det är verkligen roligt när proffs tror på det man gör)...

Något av det häftigaste som finns med oss människor är hur vi kan ta bitar ur oss själva och skapa någonting av dem; musik, konst, texter, kläder - allt vi ser runt omkring oss är manifestationer av en annan människas själabitar. En gång i tiden var alltsammans, rentav husen vi bor i, vägarna vi går på, någonting inuti någon annan, en tanke, en fantasi. Kan vi göra såhär? Vi har förmågan att se saker, omforma dem inom oss, plocka ut och skapa, och göra det flyktiga verkligt. Jag trivs så oerhört gott i ett kreativt, intellektuellt stimulerande hem, ett hem med stafflier, böcker, kladdiga koppar och fat, handskrivna lappar och pennor, tända ljusstakar och kringströdda måttband, tidningar, myströjor och äppelskråttar. Jag trivs så oerhört gott, själsligt och fysiskt, i ett hem som består av oss, hellre än ett hem som ständigt är rent, i ordning, jag är nog en bohem innerst inne! Och det bästa som finns, det är när vi sitter uppe till sent om nätterna, fullständigt uppslukade a...

Äntligen lite inspiration! (!!!) Amanda inpsirerar mig bara genom att vara Amanda, nu ska jag gotta ner mig i lite trevlig skräckläsning... ... och jag lägger den här på is så länge: Den griper helt enkelt inte tag i mig. Tydligen behöver jag litteratur med ytterligare en dimension, lite mystik sådär, och då kan ändå diskbänksrealism fungera om det är så in i helsike mycket diskbänk att det i sig blir en dimension, men det här... kanske är det för att jag skriver, jag ser precis var det glimmar till, precis vad författaren vill och tänker, och jag gillar det inte! Jag vill ju bli lurad, famla lite, få tro saker och sen förundras över författarens skicklighet. Det är i vart fall ett riktigt snyggt omslag. ... och ja, jag är verkligen en kräsen läsaren. Jag är ledsen för det. Långt från alla böcker når in i mitt litthjärta, de behöver vara lite, hm... zsa zsa zsu? You know what I mean? THE love?

"Anser att serieromaner är en högtstående konstform." Min kära författarkollega, Nene Ormes , citerad. Jag blir ju så glad när någon tycker som jag, att detta med serier är något bra, något värt besväret, liksom. Att ta till sig, och glädjas åt.

Att påbörja manus/inte hålla sig från att skriva, eller vila lite? Jag tänker att de som skriver behöver skriva, att det är ett slags behov, samtidigt som jag vet hur jag fungerar (har jag väl påbörjat ett manus ligger det hela tiden och skaver i mig och jag kan inte låta bli att försaka annat till förmån för det), därför är jag lite kluven. Men jag har en idé, det har jag, till tredje bok. Den är egentligen mogen, resten faller på plats när jag väl skriver. Så, skriva eller vila? I övrigt; snökaos där ute, och vi gav oss iväg på en shoppingrunda (Kristoffer propsade, jag trodde vi skulle omkomma) mitt på dagen, kom hem vid tre, åt taco-rester från igår och jobbar nu på våra projekt. Blir att se Tree of life ikväll, om inte  På spåret på datorn. Mobiltelefonen gav upp för en stund sedan (den är närmare tre år gammal...) och jag kände svag oro, väntar ju brödjobbsbesked i veckan, plus att Ada kommer till Göteborg på fredag och att vi ska fika då. Känns liksom ganska aktuellt att...

... vet man att man skrivit klart för natten. Så. God natt.

Efter ett antal sminkvideos på youtube, och ett lärorikt besök på Make up store, ser jag ut precis som mig själv. Men lite HÅRDARE, liksom, eller slätare! Som tur är lyckades jag hitta rätt produkter; mina fräknar syns fortfarande igenom. JAG syns fortfarande igenom. Annars har det varit mitt största NEJ beträffande allt fjantigt smink (foundation, concealer, puder); att man förändras och ser ut som någon annan. Vid lunch möter jag upp fotograf Ola Kjelbye och hans assistent nedanför min lägenhet. Så blir det en trevlig promenad till den stora, stora kyrkogården... och ja, jag är skitnervös. Jag har alltid känt mig lite fånig framför kameran, särskilt i offentlig miljö, när det är meningen att jag ska hålla minen tills "klick". Hm... ja. Vi får se hur det går idag. Hoppas han har tålamod :) Vi slänger in en lista, vet ja! Vad gjorde du för tio år sedan? Jag var arton år, inne på min sista termin på gymnasiet, ihop med första killen. Mycket var på upphällningen; jag...

Medan jag förverkligade min författardröm sköt jag alltmer åt sidan. Det kunde vara mina vänner, min familj, Kristoffer, vardagssysslor, fasta mattider och sovtider, det slarvades frikostigt . Kristoffer om någon vet hur länge jag kämpade med det där, och han vet också, bäst av alla, hur jag vissa stunder mådde. Så klart man inte ska slarva sådär! Så klart man ska leva också, lufta upp kämpandet, släppa in ljuset, röra på sig . Jag trodde inte jag skulle klara det. Innerst inne tvivlade jag, men jag var fast i att försöka och inte ge upp, jag var nöjd med att hoppas och vilja, men tvivla, jag visste ju inte hur förändringen skulle kännas när jag väl lyckades. Såhär i efterhand hade jag velat veta exakt var min vändpunkt kom, exakt vad som gjorde skillnaden. Säkert kan man applicera en dramatisk kurva på de sju åren jag försökt och hitta den, punkten, toppen. Kanske var det när jag började ge upp? När jag insåg att det inte skulle gå, på riktigt? När jag släppte taget? Längst bak ...

Åh! Det här känns så fint! Tack, Helena, återigen, vilken trevlig människa du verkar vara! :) Christin skriver vackert om skrivande, släpper debut om det som inte alla kan se och lägger ut massor av foton som får mig att tänka "så här ser en riktig skrivarlya ut" mest hela tiden.

Det här är en öm punkt hos mig; dialogen. Jag vill så förbenat mycket att dialogerna (i mina böcker som i böckerna jag läser) ska vara trovärdiga. Att de ska KÄNNAS . Och enda sättet att lyckas med detta, enligt mig, är att leva sig in i scenerna och utbrista det som karaktärerna ska utbrista, för att känna på orden, smaka på dem och fråga sig "skulle jag säga så? Skulle Karaktären?". När jag började skriva var det dialogerna jag fick mest kritik för, just för att de inte var trovärdiga, oftast också överdrivna. Vi människor pratar mycket mer med blicken, kroppen och tystnaden än vad vi kanske tror. Dessutom pratar vi inte uppstaplat, exempelvis att en av oss ställer en fråga, den andra av oss svarar och ställer en motfråga, utan dialoger brukar trassla, slå knut på sig själva, framförallt när det gäller diskussioner eller gräl. Lika mycket som vi är här och nu, är vi inom oss själva. Lika mycket som vi lyssnar på vad den andra säger tolkar vi in och formar en replik. Får v...

”När texten är skriven stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.” Detta är Augustin Erba, grundare av Debutantbloggen , och jag snor citatet från Amandas sida då jag tycker det säger allt. Jag sträcker dessutom på mig och känner mig stolt då jag faktiskt inte strykt mer än några meningar på 100 sidor råmanus. Snarare lägger jag till ord här och där (enligt min redaktörs anvisningar, jag litar blint på henne), och det tar jag som någonting positivt. Inga strukna karaktärer/kapitel/sidor, ingenting som gör ont, bara finlir, och det känns riktigt bra.

Du får gärna berätt amer om din skrivprocess och dina skrivrutiner, kanske finns det några goda vanor som man kan anamma? Själv har jag just nu lite svårt att komma igång. En läsarförfrågan! Och Janina, jag har redan sammanfattat mitt skrivande i olika inlägg, här nedanför kommer de i en finfin punktlista! Hur jag tänker kring och gör med: romaninledningar redigering omarbetning skrivupplägg följebrev refuseringar manusutskick Jag planerar även att skriva ett inlägg om dialoger, och ett om dramatiska kurvor, märk väl att detta är mina personliga åsikter och lärdomar, att det ju knappt finns mallar för hur man ska och inte ska göra, så plocka till er av det som hjälper och strunta i resten! Hoppas ni har en riktigt god helg! Det har jag :)

Eller är det orkan? Jag är inte särskilt påläst när det gäller vad tidningarna skriver, jag är med väder som med det mesta; jag märker vad det blir. Vinden går i vart fall tvärs genom huset, den liksom pressar sig genom fönsterventilerna vare sig de är öppna eller stängda. Idag är en morgonrocksdag! Jag travar runt här hemma i nattlinne och morgonrock och raggsockor, gör lite research för tredje manus, skriver, tittar på måsarna och duvorna när de försöker flyga i stormorkanen där ute, kikar fundersamt på papperna som kom från Skatteverket (och ser att jag ska börja betala skatt för mitt författarskap först i februari) och tänkte boka biljetter till Tinker Tailor Soldier Spy . Någon som sett den? Tror det kan vara finfin. I dagarna tänkte jag sola solarium (jag är så blek!) inför fotograferingen, fika med brudarna, äta middag med svärfar och, som sagt, gå på bio, allt detta i väntan på nästa halva av Kaninhjärta . There's so much to be done. Och utöver det vanliga livet, dit ...

Jag tror jag har fått mig en släng av JCO, ni vet? Jag spottar ur mig böcker! Tror nämligen, ehm... att jag har börjat på det tredje manuset i serien. Saken är den att det inte tar särskilt lång tid för mig att skriva första utkast på en bok, det är kringjobbet som tar tid, eller om det krävs särskild research. Vilket det inte gör nu. Inte särskild. Bara kolla lite med en vän till mig så faller det på plats. Saken är den att jag själv, som författare, är nyfiken på vart min serie/historia ska ta vägen och tycker det är trist att behöva vänta. Så jag väntar inte. Saken är också den att jag återigen känner samma driv som när jag skrev Kaninhjärta , som om någon står bredvid mig och hejar på...

Hej Christin! Vad är det för typsnitt, storlek, radavstånd och marginaler i dokumentet du visar? :) Jag undrar, för det ser ju precis ut som boksidor! Att skriva ut sina texter på det formatet vore så bra, för då kan man kanske föreställa sig lite hur det skulle se ut i tryck. Ha ett fint år :) Hej, kära läsare! Tänker det är bättre att göra såhär, i fall att det finns fler som undrar. Bilden som hänvisas är denna: Sidorna kommer från förlaget och de sa att de hade "satt" sidorna för att formgivarna skulle få läsa manuset som boken senare kommer se ut. Men jag tror att de använder mitt typsnitt, vilket är  Garamond , det är snyggast, och jag har varit igenom de flesta typsnitt och tycker jag har rätt. Garamond är klassiskt men ändå luftigare och rundare än exempelvis Times New Roman, det ser bra ut både på skärmen och i print. Sedan är det så klart en smaksak. Någon sa till mig att typsnitt med serifer (eller stavar man seriffer?) är lättare att läsa i en ma...