Christin Ljungqvist

Usch. Ibland undrar jag varför jag hittar på så hemska saker. En av mina karaktärer i Rostfågel dör i cancer och jag spenderade runt en timme i telefon med onkologen Pia Dellson, som gav mig detaljerade beskrivningar av sjukdomsförloppet och gjorde mig illa berörd, inte meningen så klart. Men det är liksom en naturlig följd. Cancer är en hemsk, hemsk sjukdom att ens PRATA om, än värre vara nära, än värre HA. Som sagt. Usch. En annan av mina karaktärer, i uppföljaren av Rostfågel , ska dö av skrumplever. Jag söker information och läser om olika fall av sjukdomen och fy fan... jag är där igen. Illa berörd. Jag har så stor fantasi. Det är därför jag knappt läser tidningen, lyssnar på radio, ser på tv: jag kan inte hantera informationen jag får. Hela huvudet fylls av intryck och bilder och bröstet blir stoppfullt av känslor och "tänk om" tills jag inte kan se någon som helst mening med att ens försöka leva och tro att världen är god och att människan kommer klara upp alla proble...

Jag hade med mig en matkasse fylld av kasserade manus hit till Stugan, och nu har jag bränt dem! :) hade en rensning av min hylla för ett tag sedan och sparade en version av alla de 6 manus som lett fram till detta 7e. Resten, alla slattar och korrektur och så vidare, brände vi upp i kaminen idag. Vi har två kaminer, och vi eldade i den som finns i uterummet och som behövde värmas upp och eldas ut litegrann. Finns nog en pyroman i oss alla. Jäklars, vad det brann, vad det hettade. Vi såg nästan solbrända ut när vi kom in igen. Den här dagen har varit ungefär på den nivån. Vi har flanerat omkring och inte känt oss varken stressade eller produktiva. Kikade in på en lokal loppis, tog en tur till mataffären, kollade floristens schyssta sortiment SIA-produkter och KappAhls obefintliga passformer. Köpte med oss nybakade lussekatter hem. Tände en brasa, gosade under en filt, drack grönt te till. Och nu sitter jag här, tänkte spela lite dataspel bredvid ett par stearinljus. Kristoffer s...

Tror det är menat att se bekvämt ut, kanske lite fritt, sådär. Men jag skulle inte kunna sitta så och skriva. Jag behöver ett litet kyffe, tystnad, tagning. Gärna gråväder ute. Gärna lite småkyligt och stilla. Gärna vitmålat spröjs för fönstren och tofflor på fötterna och en filt över benen. Och jag behöver må lite smådåligt. Då skriver jag bra. Är det fint väder ute, särskilt en vit strand ute, kan jag inte sitta och skriva. Då är jag i vattnet och leker säl och så är det. Så nej. Det här är inte min sinnebild av skrivandet. Såhär ska det se ut, snarare! Titta! Det bara skriver SKRIV!

vi har ett sjukligt behov av att bli bekräftade, säga vår sak, bli lästa och sedda? vi har en unik berättelse på vänt som kommer att förändra världen? vi måste skriva, som att andas och äta och göra tvåan? vi lever i förnekelse? vi har en dröm? vi har någonting att bidra med till ett samhälle i förändring? vi har varit med om någonting stort och vill förmedla detta så att andra människor kan ta lärdom? Vad tror ni? Varför skriver vi? Varför har människan skrivit genom tiderna? Det är givetvis nödvändigt att föra kunskap vidare i form av historieböcker och doktriner, men skönlitterärt? Varför skriver vi skönlitterärt påhitt? Och varför vill vi läsa det? Vad gör fantasin med oss? Är den av godo, eller ondo, eller bådadera?

Fröken (fru?) Jannice har precis den stilen, den smaken och det HUSET jag vill ha (fast helst vill jag ha lite längre till grannarna...). Däremot vill jag inte bo i Råå. Även om det är ett fint namn och ligger precis vid havet. Jag trivs så gott i eller i närheten av Göteborg, staden är alldeles lagom för mig och jag gillar stadsatmosfären. Det är goa göbbar överallt. Även om det rör sig snabbare där än här. Så, nånstans nära Götet, det blir det. I nåt sött, vitt hus, lagom för oss, med burspråk, tjocka väggar, bergvärme, flerglasfönster, solceller på taket, kanske ett litet vindkraftverk för att driva upp elbilen? Yepp. Ni fattar. Huset ska ha gammal charm, men vara nybyggt och superdupermiljövänligt. Så gott det bara går/vi har råd med. Moussakan är i ugnen. Det blev så mycket att det nästan svämmade över. Får väl se om jag lyckas starta en brand. I övrigt gör jag mitt yttersta för att inte klättra på väggarna här. Men jag måste erkänna en sak. Jag tjuvbörjade på synopset till ma...

Nu ska vi till bibblan. WOW. Hur kan något man gjort hela livet, och som när man var barn var så trist, plötsligt vara Dagens Höjdpunkt? Älskar den täta tystnaden där, full av tankar och ord, älskar doften av gamla böcker, älskar de mjäkigt träfärgade bokhyllorna och löftet om bildning, som att där, bara genom att träda in genom dörrarna, blir man mer intellektuell. Tänker låna Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Tycker bland annat att omslaget är så himla fint. Men den verkar även lovande. Nu har den dessutom filmatiserats:

... och det är måndag. Jag drömde om brödjobbet i natt. Så skönt att det bara var en dröm, för jäklars, så stressad jag kände mig. Stress, stress, splittrad hjärna. Nu sitter jag här och skriver som en tok och känner mig fri. Fri fri fri! God morgon!

Kolla in! Svenska Akademiens ordlista , på nätet! Detta vet ni säkert redan om, men det var en ny upptäckt för mig (jag har fundelerat mycket kring hur man idag böjer ryser, nyser, fryser och lyser. Ryste/rös, nyste/nös, fryste/frös, lyste/lös? Vad tycker ni?) och jag är väldigt glad. Å andra sidan är jag väldigt glad åt det mesta nu. Gapskrattar på ett sätt jag inte gjort på länge, spritter till och far iväg genom Stugan som en kalv, knuffar och buffar på Kristoffer. Ja, jävlar. Jag har blivit en sådan där lycklig fåntratt som folk stör sig på. Peace on earth!

Plus för det snygga omslaget! Läser Simona Ahrnstedts Överenskommelser . Det är lättsam litteratur där storyn är viktigare än språket, och även om jag hakar upp mig på hur många gånger hon anser att brösten häver sig i korsetterna (aja baja att slita på uttryck så) eller att det mest utspelar sig på tillställningar (först hundra sidor in i boken kommer vi till en stund mellan Beatrice och Seth som bränner; då de talar om sin historia, och blir något mer i mina ögon än kostymfigurer) sugs jag IN och kan inte SLUTA läsa. Det är ju för sjutton ROMANCE! Det är värmande, vurmande, rart. Det är kyssar och gentlemän och koketterande kvinnor med små hjärnor (ja, utom Bea, även om hon ibland faller in i offerrollen lite väl mycket och ska ha hjälp över stockar och stenar och allt vad det är), och jag som älskar kostymfilmer och kärlek som måste genom nålsögon och nyckelhål innan den får lov att existera (tänk, så lätt vi har det i dagsläget, som kan välja vår partner förhållandevis fritt) ...

Åh, jag känner mig SÅ inspirerad. Den här boken var BRA . Vilket fantastiskt språk, jag bara älskar när skribenter har takt och rytm och poetiska drag i sin prosa, som ger en personlighet till texten, som ger texten en egen PLATS i berättelsen. Annars kan böcker, som jag ser det, få svårt med att lämna avtryck, om prosan är alldeles för platt. Jag känner mig smått avis på hennes sätt att dyka in i detaljerna, som när Maja faller i sömn, drömmer att hon svävar över markerna, kan blicka tvärs ner på harar och rävar, på sländor som svävar över sjövattnet, djupare ner i skön till en CYKEL som ligger och ROSTAR, och KRÄFTORNA som krälar om varandra. Det är bara så vackert, så nära, ger sådan tyngd till berättelsen. Det är detaljerna som gör det, helt klart. Istället för att skriva att hon svävade iväg över marken och såg långt, säg VAD hon ser, liksom. Dessutom har Amanda Hellberg gjort sin research vad gäller det övernaturliga. Det är ju såhär det har sett ut, och till stora delar ser ...

Idag skiner solen. Vilken grej. Skrivit bra på morgonen. Nu, frukost! Livet är gott. Jag borde meditera oftare.

Hemskt, så fort dagarna går! Jag borde fundera på att försöka vända dem, vakna tidigare, lägga mig tidigare. Redan vid fyra, fem på eftermiddagarna är ju solen nere igen och mörkret här. Kring Stugan är det kompakt, inte alls som i stan. Och tystnaden är tyst. Väldigt tyst. Det blev inget av vår tur idag. Vi har jobbat som bara den och får skjuta på det tills i morgon istället. Jag tar mig igenom de mastiga, sista kapitlen dessa dagar. Märker att de blir längre på något sätt, mer händelserika. Är det att följa den dramaturgiska kurvan? Jag går närmare cancern än jag gjorde innan, mycket tack vare att jag gjort min research nu och vet mer, och ju närmare, desto mer människa, desto mer scener och situationer som är viktiga, men gripande. Känslomässigt påfrestande. Så jag är trött. Stakar mig framåt och vill bara bli klar med det sista, så jag kan putsa. Redigera. Så ser jag fram emot responsen från Marcus sambo, också, som lämpligt nog är psykiatriker. Den infon ska filas in...

Ska vi fika på byns enda fik, en köttbullemacka till mig och en räksmörgås till honom, i lokaler som byggdes på åttiotalet och inte har förändrats? Eller, ska vi fika på stans laxrökeri, där de har så jäkla god mat att jag storknar, och som ligger precis vid ån? Sådant funderar jag på. Innan frukost. Det kallar jag faktiskt ett sundhetstecken. Här nere begränsas tankarna successivt till nuet och vad jag har för händerna. Här nere behöver jag inte fråga mig själv var jag är hela tiden. För det vet jag. Jag är här. Och jag skriver. Och Kristoffer tände precis en knastrig morgonbrasa som bränner bort dåliga energier. På den här bilden ser jag riktigt LURIG ut.

är man nära då? Har för mig att jag själv sagt så en gång. När man tvivlar är man nära att skriva klart, förmodligen har man också gjort sitt bästa hittills.  Jag tror inte jag någonsin har tvivlat så mycket som jag gör nu. Kan ju hoppas att det betyder just det.

Don't be pushed by your problems. Be led by your dreams. Idag har jag tagit mig förbi de jobbiga kapitlen. Jag har RÄTAT UT DET. Och med det sagt tror jag det väntar en mer normal skrivperiod för mig, där jag kan skriva utifrån Elins situation som den nu är (utbenad) och några stödord. Och får jag lov att drömma, även om det är många steg från här, har jag hittat bilder som är PRECIS så som jag föreställer mig Rostfågels bokomslag. Kika här , här , här , här och här . Precis så.

Synonymer.se , vilken grej! Länktips till Amanda , som tar en välbehövlig paus. Säkert har ni märkt att jag bloggar mindre nu och jag måste medge att även jag funderar på att ta en paus. Åtminstone under någon eller några veckor för att få rätsida på manusets sista kapitel. Jag omarbetar Annas sjukdomsbild till en som är mer verklighetstrogen, och när det bara är en liten detalj som ändras behöver man se igenom hela manuset, och detta är ingen liten detalj. Det är många, stora, detaljer. Alltså måste manuset till större delen omarbetas, särskilt de sista kapitlen. Och det är en av de största prövningarna när det kommer till att skriva; att hålla manuset som ett stycke i sina händer, och bena ut det. Manuset är massivt i det här skedet, jag blir knäpp i skallen av att försöka överblicka det och besluta om vissa saker. Alltså skriver jag en jädrans massa listor, punktlistor, som jag sedan bockar av. De sista kapitlen skriver jag helt nya så där hjälper inga listor. Där hjälper choklad,...