Sedan en viss tid tillbaka (ungefär1,5 månader, då Kaninhjärta släpptes) har jag inte kunnat låta bli att googla boken, och mig själv, och kolla mailen väldigt ofta varje dag, för att inte säga FB, och nojjat över recensioner, och bok två. Det är ett ständigt pågående sammelsurium inombords som inte gärna låter sig tystas (om jag befinner mig i Vallda med familjen, eller vid havet, eller på en bergstopp någonstans så kanske, men bara kanske, och det är långt ifrån alltid det där går att ro ihop, familjen, havet, bergstoppen), och rastlösheten sprider sig i kroppen, holy crap säger jag bara. Jag sitter som tonårspojkarna och skuttar med ett ben, eller båda, och jag biter ihop tänderna, och jag går runt precis som min kära protagonist, Hanna; med knutna händer. Jag. Måste. Skärpa. Mig. Så, jag dämpar alltsammans nu, som ett slags medvetet val. Kommer en recension av Kaninhjärta , eller någonting annat trevligt, lägger jag upp det här, men annars; hårda googl...