Christin Ljungqvist

... är kanske inte särskilt svår att gissa; Fågelbarn       Boken handlar om Hanna, mer information kommer när det börjar brännas.

Nu har mitt schema i det närmaste blivit spikat, kolla in! torsdag 27 september Vad: mingel Var: Gilla Böckers monter När: kl. 17,45 torsdag 27 september Vad: middag med förlaget Var: ej bestämt När: kl. 20 fredag 28 september Vad: samtal mellan mig och Amanda Hellberg, moderator Ada Wester Var: Unga Scenen När: kl. 17-17,20 lördag 29 september Vad: bloggträff Var: bloggambassadörernas rum, R3 När: 17,30 Nervigt, kan jag säga, och roligt på samma gång. Helgen innan bokmässan gifter vi oss, dessutom, jag börjar undra om jag inte kommer gå upp i atomer av nervositet, liksom svimma , när allting händer så tätt inpå, eller så hittar jag ett sätt att inte tänka alls, att bara göra det, som i en bubbla. Idag ska jag äntligen klippa mig(!), och senare på dagen ska jag på anställningsintervju. Jag återkommer om hur det gick med bägge. Skrivet ligger annars på vänt, Ada formulerar första responsen som förhoppningsvis kommer redan i morgon, eller i början ...

... en dag som denna, tack så hemskt mycket för de fina orden, Sofia ! Här sitter jag med tårar i ögonen. Dessutom läste jag detta, angående mitt och Amandas framträdande på Unga Scenen . Yey!

... på det där brödjobbet, sedan blir jag "mellan två jobb". I morgon ska jag på anställningsintervju i en annan butik, en där man bland annat säljer böcker, och där jag väldigt gärna vill jobba. Viktigt att ni håller tummarna! Därutöver har jag och Ada skissat på att vika september åt bok två. Vilket ju känns väldigt bra, egentligen, liksom helrätt . Att vara författare är dock inte särskilt lukrativt i början. Därför är det nya, eventuella jobbet både nödvändigt och intressant. Jag ska däremot inte sticka under stol med att den här dagen känns helt jävla underbar, för det gör den, trots oron för ekonomi och framtid. Det kittlar i hela kroppen som om jag håller på att frigöras, som om det händer av rätt orsaker, som om jag är precis där jag ska vara, och det är en häftig känsla, särskilt när jag för bara ett halvår sedan kände motsatsen. Dessutom har jag ju med mig kaka till jobbet, och bara till tjejerna i lillbutiken, de ha...

Hur skrev du ditt presentationsbrev och synopsis/pitch när du antogs? Jag antogs på ett lite udda sätt - jag hade redan kontakt med båda förlagen, de hade läst ett tidigare manus av mig och antog mitt andra manus. Men råd jag själv har fått kring följebrev är dessa; sammanfattningen av manuset OCH presentationen av dig själv ska helst rymmas på ett och samma a4-papper, texten ska vara säljande (tänk baksidestext på bok), och presentationen av dig ska vara kort och lätt (gå inte in på alla jobb du haft, om det inte har med manuset att göra). När vet du att du har en tillräckligt bra idé att satsa järnet på? Känns det direkt och omedelbart (vid första ögonkastet) eller ”växer idén/idéerna fram”, allt eftersom? Både och, måste jag säga. Bara man låter idén få växa, och följer sin magkänsla, brukar det bli hur bra som helst. Känslan jag hade för Kaninhjärta var omedelbar, från första stund, som om den ville bli skriven. Sedan hade jag, längre in i manuset, mina tvivel, men de hö...

Efter en lång dag med Kristoffer, syster, systers man, de två små kottarna, mor och far på stan, och sedan en fika på kafé Zenit (bästa stället i Göteborg), och sedan en middag här hemma, och sedan en regnig titt på midnattsloppet, ser jag att fina Linda publicerat vår intervju på sin blogg . In och läs, vet ja!

... från mitt skrivbord. Den lilla illosen gjorde jag på tjockt, kornigt papper häromdagen, tror faktiskt den ska få sig en ram.

Fantastiskt, att boken fortsätter sprida sig. Titta!   Här kommer en länk till Smålandsposten  också, inte lika översvallande positiv, men ändock en fin recension.

  Jag köpte barntuggummi häromdagen (de är större, och jag älskar stora tuggummin, mmmm!) och hittade en liten gnuggis däri! Häpp!

För ett tag sedan skrev Simona ett omfattande inlägg om sin bok två , läs! Jag gästbloggade på Debutantbloggen för fyra månader sedan (hjälp, vad tiden går fort!) och tar ett snitt ur min egen text; 2002/2003 fick jag en manusidé och döpte den till ”Tre prinsessor” (”tre prinsessor”, ”TRE PRINSESSOR”), och historien var denna; fyra unga kvinnor i Göteborg, varav en av dem var död (utan att läsaren visste om det, i början) och en annan av dem synsk, alltså kunde de fortfarande prata med varandra, och tre av dem var vid liv (= tre prinsessor, och varför de kallade sig prinsessor minns jag inte). Manuset börjar såhär; ”Jag har lärt mig att avsky nyårsafton. Inte hata, det är ett väldigt starkt ord enligt min mormor, ett ord som kan kännas överdrivet kraftfullt i det här sammanhanget”, och maler sedan vidare, oredigerat och grönt, liksom pånäsan-skrivet och oerhört pinsamt, men jag har sparat det, det har jag, för sådana här tillfällen. ”Fri”, ”Duett”, ”Nattljus”, ”Halo”, ”Ljus...

Jag var precis på morgonkissen, jag kom ut från toaletten, jag andades in genom munnen, så sög det till i magen, sedan hela kroppen, liksom strömmade genom mig och jag förstår nu. Men det tog sin lilla tid, och middag på restaurang Magliga vid Mariaplan , ett nyöppnat stället med riktigt god mat och fina lokaler och trevlig stämning. Rekommenderas verkligen! Fundersam, i vårt arbetsrum. Sedan gick vi till restaurangen, och beställde in bubbel. Det började städat. Sedan drack vi upp den här. Och åt upp det här. Och blev lite såhär. Jag kan tycka det är lite tråkigt ibland, det här med att jag klipper ner mina förväntningar tills nästan bara stammen finns kvar, just för att jag är så rädd för besvikelser, jag har ju lärt mig. Det värsta för min kreativitet och lust är besvikelser, och förr odlade jag gärna mina förväntningar skyhöga, liksom himmelshöga , jag har ju så god fantasi, och blev jättebesviken . Nästan förlamande besviken. Nu är det mer åt and...

... och har svårt att förstå saker. Jag menar, vissa saker förstår jag, som att jag är ledig i morgon, och att bröllopet närmar sig, och att  Kaninhjärta säljer bra, men det där andra som Ada sa när jag just köpt en bikini för 60 kronor (!) och travade ut från Åhléns, när jag just skulle cykla hem, det där andra , det förstår jag inte; hon sa att mitt andramanus ska bli bok. Hon sa att den håller samma nivå som Kaninhjärta , att den är sin alldeles egna, och väldigt, väldigt mörk, och väldigt, väldigt spännande, så sa hon. Och jag förstår  inte. Jag måste tänka efter ... Näpp. Fortfarande ingenting. Jag kanske förstår bättre i morgon, jag kanske måste sova på saken . I kväll ska vi ut, Kristoffer och jag, och fira på nya restaurangen. Den ligger bara ett stenkast från oss och drivs av en krögare på Mannerström-nivå, och det bästa av allt; Kristoffer bjuder. Mmm. Hihi. Ja.

... inför kommande böcker. Mhm. Ja.

Vad skulle du säga är det viktigaste att tänka på när man skriver? Var i texten, inte utanför. Glömmer du tid och rum är du något på spåren. Och följ magkänslan. Det dummaste jag någonsin gjort när det gäller skrivandet är att köra på vad hjärnan säger, och inte magen eller hjärtat, där vår intuition sitter. Hur slipper man skrivkramp?   Det gör man inte. Den brukar dyka upp kring sida 90 (jag skojar inte), eller när ditt manus dramatiska kurva förändras. Nyhetens behag har dalat, du börjar kunna dina karaktärer, intrigen och platserna som historien utspelar sig på, och kommer in i ett slags andra andning. Antingen tar du en paus och läser inspirerande böcker, ser en inspirerande film, tar en promenad, bakar bröd, eller så stångar du på. Hur får man tid att skriva sin bok? Den får man inte, den tar man. Som med kommande atleter eller egenföretagare eller musiker krävs det att du prioriterar ditt skrivande för att lyckas, på bekostnad av annat. Hitta balansen! ...

Jag tänkte jag skulle köra lite "Veckans" framöver, och då framförallt "Veckans skrivtips" varje måndag, men jag blir helt blank varje gång jag försöker formulera de där tipsen, på samma sätt som jag blir blank när jag försöker hitta någonting alls att säga om skrivande. Kanske är jag en sådan där person som behöver en fråga först, innan jag kan svara? Så, jag kommer montera ner min Skrivtips -sida, och pluppa ut svaren här under några måndagar, för att göra dem sökbara bland etiketterna till höger. Den där sidan tycker jag annars känns så mastig, liksom svår . Brukar du göra någon slags skiss eller plan för hela storyn från början, alltså för inledning, intriger och avslutning, för att få den att hålla ihop eller skriver du bara på? Jag brukar skissa och ha en plan, absolut! Synopsis är a och o för mig, särskilt slutet. Alla fungerar olika men ju tydligare slutet är för mig desto mer driv lyckas jag få i texten. Inledningen är oftast svårast, ...

Som jag förstått det kan Kaninhjärta höra till skräck-genren. Det beror förmodligen på läsaren (det här med genrer hjälper ibland, och stjälper ibland, kan jag säga ... som ju också nämns i klippet nedan): Åh, vilken helg jag haft, vilken HELG. Så GOD! Vi var på sjön med svärfar i lördags, hans nya fina båt gick som jävlar! Jag trodde jag skulle dö. Solen brände näsan och vattnet stänkte när vi for fram, och sedan, när vi stannade för att fiska, var havet blankt. Så drog vi upp en nedrans massa fjärsingar (knepigt), och torskar som var för små, det blev inget. Istället åt vi kallskuret och potatissallad, och långa stunder låg jag bara i fören, platt som en manet, och solade. Ja, svärfar tyckte om att gasa. Och jag klamrade mig fast. Svärfar längst till vårt höger, samt två vänner. Min framtida man, uppbröstad. Sedan, på kvällen, åkte jag och Kristoffer ut till Valldahuset. Mamma och pappa var inte hemma, så vi passade det tills söndag. Och vi gick en lång...

... får se, som man säger. Jag är lite som ungen på bilden här. Jag kunde inte fastställa fotograf eller källa, om ni vet, meddela mig! Jag vet inte om jag borde släppa taget. Förmodligen, annars blir det svårt att krama andra, liksom, eller äta, eller sova, eller duscha, sådana saker. För att inte tala om att bara kliva ur den här gungan , så jag kan få fast mark under fötterna . Det här var svårare än att skriva Kaninhjärta , på alla sätt, ska jag säga er. När någonting är nytt spritter fantasin obehindrat, men bok två, den är inte ny, den väger gammalt , som en av mina äldre manusidéer. Den dras med en hel del, den stackaren, och nu är den skriven, (igen X 7), redigerad, kringstuvad, betvivlad, betrodd, jag tror jag släpper nu. Jag tror jag trycker på Skicka . Så får vi se, om det blir någon bok av detta.

... trots att det tydligen ska finnas ett sista avsnitt. Någon annan? Jag blir så nedrans imponerad av människor som kan någonting, liksom passionerat , särskilt sådant jag inte kan.

Och hon är, som alltid, ett lockigt litet solsken som är jättepepp på att läsa mitt nästa manus, jättepepp! Så kittlar det i magen på mig, ut armarna, för det här är grejen , this is it, kan jag skriva böcker , eller var jag en one-hit-wonder? Nervigt, och oroligt, lite lätt ångestfyllt, samtidigt som jag tycker det känns värdefullt, och viktigt, som om jag, som omväxling, är precis där jag ska vara.  Ja, då börjas det; redigeringen. Eller, som Gandalf säger; "We must face the long dark of Moria". Eller, som studenten säger; "In i dimman." Lite kaffe på det, så kör jag. Fann tyvärr inte fotografens namn, om ni vet, meddela mig!

Jag har inte haft någon semester på två år. Jag har brödjobbat, eller varit mellan två jobb, alltmedan jag slitit med mitt skrivande, liksom det man offrar för konsten , eller av ren jävla anamma. Hur som, jag tänker, utan vila presterar man sämre. Under dessa två semesterlösa år lyckades jag prestera ur mig Kaninhjärta av det där jävlar anammat, och likaså, kanske, bok två. Men hade jag haft semester, jag hade presterat mer, och det är jag säker på. Därav är veckans skrivtips; vila dig. På riktigt. Jag hörde Kristoffer berätta om en man som brukade föreställa sig att han "lämnade in" det han ville ha gjort till sin egen hjärna, sedan väntade han i ungefär en vecka, så kom hjärnan själv med lösningen, utan att han aktivt behövt driva den framåt. Vårt undermedvetna jobbar när vi inte gör det, och det är någonting som lönar sig att lita på. När min och Kristoffers semester tar vid i slutet av september kommer jag ta med mig böcker dit vi far. Jag ska läsa, och leva. Om min...

... över Kaninhjärta . Rolig läsning.

... i ceremonin. Jag är inte religiös så tillvida att jag går i kyrkan, men jag tycker om kyrkor, ur ett historiskt perspektiv, precis som jag tycker om slott, borgar, herrgårdar. På något sätt har livet sparats i detta byggnader, och så snart jag går in i dem blir jag lugn, liksom stillsam .

... eller första utkast till bok två = klart. Och det känns både bra och konstigt . Anna von Hausswolffs senaste har inspirerat mycket till boken, därför tänkte jag publicera en minserie med klipp från själva inspelningen. Hon är ju så söt, liksom näpen , och Annedalskyrkan ligger här, i Göteborg, varför det är ännu roligare, på något sätt.

Jag fick en fridag mitt i veckan, denna 1 augusti, och går fortfarande runt i nattlinne, vilket betyder = jag skriver. Jag befinner mig i slutskrivet av bok två, och det kittlar i mig, jag bänder och vrider på texten, den här gången blir det rätt. Äntligen, säger jag bara. För det här med bok två, särskilt när första blev väl mottagen, är i sig ett (lyx?)problem. Pressen känns av, trots att jag tidigt bestämde mig för att inte låta mig påverkas, att följa min mission, den röda tråden och så vidare, men jag är människa (vad trodde jag, egentligen?), självklart känns era ord. Och saken är den, att hade de varit lite svalare, liksom kluvna , hade jag haft det att överträffa, då hade jag strävat efter att bevisa att jag kan, att mina böcker är läsvärda. Istället befinner jag mig på en halvhög förväntan, tänk er ett berg, jag försöker hitta något slags balans, jag kanske rentav klättrar ännu ett snäpp. Men tänk, om jag faller? Det är just det kittlet är; förväntan, och fallrädsla, ...